Drömmar och verklighet

När jag gick på högstadiet för några år sedan drömde jag ofta riktiga vänner som alltid skulle ställa upp. Under dagarna gick jag ofta ensam genom korridorerna som kantades av människor. Trots det kändes rummen alltid så tomma, som att jag var alldeles ensam där jag gick genom skolan, människorna var bara kuliser. Medan jag väntade på att någon skulle se mig tänkte jag på mina drömmars kompisar. Vi skulle gå på massor av fester, dricka oss fulla och ha så jävla kul. Då skulle jag vara Någon, inte den tysta osynliga tjejen som jag var i verkligheten.

Alla de här drömmarna gick i uppfyllelse när jag träffade Kit, Denise, Mathias och många andra på¨Berga. De är mina riktiga vänner som ställer upp. Vi har gått på många fester, alla har kanske inte alltid varit så lyckade, men vi har haft väligt kul tillsammans och det har vi fortfarande. Mina då tillsynes ouppnåliga drömmar på högstadiet slog in. Nu drömmer jag om att träffa den stora kärleken. Vissa dagar känns det som om det aldrig någonsin kommer att hända, att kärleken inte var till för mig. Men, vem vet? Om några år kanske jag läser det här och skrattar. Då kanske jag har träffat min prins, Hahaha.

Drömmar har en förmåga att förvandlas till verklighet med tiden.

Våga drömma och ge aldrig upp!

Många kramar från maria     

Livet förändras

Hej, efter snart tre månader utan internet är jag online igen.  Tänkte  börja  blogga  nu,  innan  det  blir  helt  ute,  har  alltid  lika  svårt  att  hänga  med  :)

Under de här tre månaderna som jag har bott här på Wiebo gård har det hänt en hel del. Var ska jag börja? I mitten av augusti lämnade jag familjen och kompisarna i Stockholm för att få det jobb jag drömt om - ett hästskötarjobb på ridskola. Drömmarna var oändliga, äntligen skulle jag få skapa ett helt nytt liv. Det spelade väl ingen roll att det råkade ligga på västkusten? Jag är inte alls rädd, tänkte jag, bara nyfiken och förväntansfull. Men rädd? Inte det minsta, vad hade jag att förlora? Sista festen hemma på Kampkärrshöjden med kompisarna satte ändå mina tankar i gungning. Att lämna tryggheten skulle inte bli så smärtfritt som jag hade tänkt mig.....


Fortsättning följer...

Många kramar från Maria   

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0