mariahellman

När jag gick på högstadiet för några år sedan drömde jag ofta riktiga vänner som alltid skulle ställa upp. Under dagarna gick jag ofta ensam genom korridorerna som kantades av människor. Trots det kändes rummen alltid så tomma, som att jag var alldeles ensam där jag gick genom skolan, människorna var bara kuliser. Medan jag väntade på att någon skulle se mig tänkte jag på mina drömmars kompisar. Vi skulle gå på massor av fester, dricka oss fulla och ha så jävla kul. Då skulle jag vara Någon, inte den tysta osynliga tjejen som jag var i verkligheten.

Alla de här drömmarna gick i uppfyllelse när jag träffade Kit, Denise, Mathias och många andra på¨Berga. De är mina riktiga vänner som ställer upp. Vi har gått på många fester, alla har kanske inte alltid varit så lyckade, men vi har haft väligt kul tillsammans och det har vi fortfarande. Mina då tillsynes ouppnåliga drömmar på högstadiet slog in. Nu drömmer jag om att träffa den stora kärleken. Vissa dagar känns det som om det aldrig någonsin kommer att hända, att kärleken inte var till för mig. Men, vem vet? Om några år kanske jag läser det här och skrattar. Då kanske jag har träffat min prins, Hahaha.

Drömmar har en förmåga att förvandlas till verklighet med tiden.

Våga drömma och ge aldrig upp!

Många kramar från maria